Jag hade ju tänkt att skriva lite i förrgår kväll och igår…men icke…det är så när man delar dator, alla måste vara nöjda, jag måste ju själv känna att det är rätt tillfälle att sätta mig vid den och det är det inte så ofta när man vill busa o gosa med sin familj eller följa något kul på TV eller om man varit borta en sväng så vill man ta igen lite tid hemma…men hade jag haft en Laptop…då skulle jag kunna sitta vart jag vill, när jag vill (nästan iaf) hehehe…(nu fick jag det sagt igen…)
Nåväl…vad har hänt? Jo, i söndags, kl. 16:00, träffade jag min älskade vän Jenny *puss på dig* på Heron, vi satt på ett jättemysigt ställe, riktigt romantiskt, trevligt att dela just den romantiska stunden med dig ;o) vi var lagom hungriga så det blev en varsin foccacia och latte…gott gott…sen blev det en massa snack…det var så länge sedan vi sågs och jag kände mig så harmonisk när jag satte mig i bilen och åkte hem….Tack för det vännen!
Älskade Jenny & lilla jag
Igår satt jag faktiskt vid datorn på dan när Nathalie sussade gott, men jag kunde inte förmå mig att skriva nåt just då. Kände mig orolig i hela kroppen och en klump i halsen, började surfa runt och hamnade på en blogg som jag besökt så många gånger förut om en ung tjej som haft bröstcancer, så jag passade på att återigen följa hennes resa, hur det har påverkat just henne (för alla är vi olika), men det är iaf en riktigt stark tjej, som nu är på väg tillbaka in i framtiden, färdig med cellgifter och håret är tillbaka…hennes blogg inspirerar mig eftersom man kan läsa om mycket. När jag satt och läste så vällde känslorna genom mig…åh vad jag grät, tårarna gick inte att hejda, på samma gång var det så jäkla skönt, jag har ju inte gråtit sen jag fick mitt beskedet, men nu känns det som att det sakta men säkert börjar gå upp för mig vad som komma skall, jag har fått känslor…nä, ärligt talat så tror jag (jag vet) att jag börjar få riktig ångest över cellgiftsbehandlingarna, tankarna snurrar runt i skallen på mig… jag vill inte vara sjuk, jag vill inte ha gifter i min kropp, jag vill inte tappa håret, jag vill inte äta en massa mediciner….varför kan det inte bara få vara som vanligt…VARFÖR?!
Min älskade familj (ja, det var inte lätt att få med alla, bilden är från nyår vid tolvslaget)
Älskade vän, jag tackar och bockar själv för vår stund på Heron, det är ju alltid lika trevligt när vi väl ses om det så handlar om att ligga på en varsin del av soffan gäspandes å slötitta på en film,ute på krogen svepandes några fishermanshots (lagom fulla så där;) med ägande av dansgolv (eller ja tron om det iallafall *S*)eller lite kvinnoákvinnotid där man avhandlar endel av livets väsentligheter ur våra perspektiv drickandes både en och två caffe latte där en timme lätt blir både två och tre osv..När det gäller den tid du och indirekt familjen nu genomgår, så ska du veta att vi är många som står vid er sida och stöttar er igenom det här…som alltid 24 timmar om dygnet. Allt det här är bara så sorgligt och precis som Thilde skrev tidigare så förtjänar du verkligen inte detta, och man undrar bara….VARFÖR? En ständig påminnelse om att när man minst anar det så har livet sina egna outgrundliga vägar och att man ska ta vara på det livet man har. Känslan jag fick när vi sågs är att du är så oerhört stark som alltid, en sida av dig som jag alltid varit så imponerad av…även om det bara är en sida du visar men inte alls känner inombords alla gånger så vet jag att du kommer att ta dig igenom det här med den styrkan du trots allt besitter men glöm inte att det är ok att faktiskt gråta och bara vara emellanåt också…Finns alltid där för dig, endast ett samtal bort..Glöm aldrig det! Puss och Kram Jenny
Jag ska nog sluta läsa din blogg innan jag ens börjat.. Jag gråter ju för allt redan.. Gråter snart åt väder rapporten på tven:) Önskar jag kunde suga ut allt den duma i dig och spotta ut det. Som i filmen Den gröna milen. Man känner sig så hjälplös! Vi borde ses ngt snart i allafall. Saknar er och min lilla prinsessa. Puss på dig!