Glädje, Skratt & Tårar Livet med Bröstcancer från min sida.

Sista behandlingen, sista gången med den äckliga ”hallonsaften”…dock inte sista gången på SÖS…men sista BEHANDLINGEN…(tjatar jag???)
Jag vill aldrig, Aldrig, ALDRIG vara med om detta elände igen…men jag tackar gud/gudarna för att behandlingar av alla de slag finns.
Nu ska jag inte tillbaka till SÖS förän någon gång i augusti, då ska jag få hjälp med att se över ärftligheten (jag har ju ändå två döttrar som jag oroar mig för). Läkaren ska hjälpa mig att göra ett släktträd så jag ska ta reda på diverse detaljer innan dess om min släkt på min pappas sida, eftersom min farmor opererade bort ett bröst för många många år sedan, dessutom vill dom se över ärftligheten med tanke på min unga ålder (ibland är man ung minsann).

Nöjd…

Pappa följde med upp dagen till ära…

Min stöttepelare…

Kan inte förstå att det har gått 1 år…galet! (Man blir bara äldre o äldre)
Vi hade kalas för Nathalie under helgen som gick…många kom för att gratta ”lillfisen”. Jag hade bakat och bakat och bakat inför tillställningen och det verkade vara uppskattat.
I onsdags, den 5/5, var Nathalies stora dag. Jag, Jörgen och Kelly hade fixat med hennes tårta (mest jag….tar åt mig äran…hihihi). Vi hade då mamma och pappa på middag och sen blev det kaffe och tårta. Nathalie fick sitta och kladda bäst hon ville, iförd blöja och haklapp och hon såg ut att trivas…hela hon såg ut som en tårta

Tidigare under dagen var vi iväg med Nathalie till BVC, hon skulle mätas och vägas samt få två sprutor…ajajaj…vad ont det gjorde. Nathalie spände sig och skrek och Jörgen och jag fick ont i hjärtat. Hon skrek och skrek långt efteråt för att visa sitt missnöje över hur elaka hennes föräldrar var som lät henne få vaccin på hennes födelsedag…jag är beredd att hålla med!

1-åringen…

Jag var hos läkaren i måndags, återbesök inför min sista behandling.
Jag har svarat bra på behandlingen. Eftersom tumören till största delen var väl inkapslad och inte hormonbaserad så ser dom en minimal risk till att jag ska få tillbaka cancern…enligt dom är jag frisk från min bröstcancer JIIIIIPPPPPIIIIEEEE!!! Dom kommer att kontrollera mig med jämna mellanrum och släpper mig inte ur sikte. Just nu är det alldeles för tidigt att göra en mammografi för att se att allt ser sjysst ut. Det tar 5 år att bli helt friskförklarad. Men jag är så pass frisk att börja leva igen…på riktigt. Jag känner själv att det kommer att ta en tid att komma tillbaka till mig själv…jag är rätt trasig inombords även om jag är duktig på att dölja det utvändigt. Nu är det upp till mig att stå på mig och inte ta på mig för mycket. Om allt känns som det ska så ska jag sakta komma tillbaka till jobbet och förhoppningen är i augusti…men bara på 25% för att sedan trappa upp mer och mer. Jag kommer kräva att följa läkarens inrådan då jag vet att jag lätt kan strunta i sådant och bara köra på stenhårt…men jag MÅSTE ta det lungt. Vill inte gå in i väggen det första jag gör, vilket kan vara en risk. Hux flux så kommer alla känslor på en och samma gång och det kan säga PANG! Så sitter jag i ett läge som jag inte vill hamna i, där man inte orkar med någonting. Min förhoppning är att mina arbetskamrater hjälper mig att komma tillbaka till ett skapligt liv utan stress och panik…är det för mycket begärt?!

Den 17:e augusti börjar Nathalie på dagis, då är det invänjning i 2 veckor och det måste jag också planera in i allt. Jag vill iaf vara med några gånger för hennes skull och för att lära känna personalen.
Mycket planering blir det…

Nu, nu, nu…ska jag försöka skriva lite. Jag har verkligen inte haft någon lust alls att skriva på ett tag…bloggtorka kallas det för…
bilder från Ölandsresan har jag haft i min ägo en tid och nu på eftermiddagen och här på kvällskvisten…nästan mitt i natten har jag valt ut några som jag kan tänka mig lägga upp här på bloggen.

Resan var hur underbar som helst. Vi njöt i mycket STORA drag, det var inte solsken jämt…men vad gjorde det, vi hade varandra, vi hade Maja och vi hade underbara Öland…

Resan ner gick jättebra…det blev mycket skratt, mycket godis och tillslut även mat som vi åt i Söderköping.
Efter X antal timmars bilåkande så kom vi till vår kära ö, tog oss över bron och körde till Svarteberga (byn vi bodde i)
Det lilla gula huset stod och väntade på oss, dock inte med sin värme…burr burr…

Det var liiiiiiiite mörkare när vi anlände…

Innan vi tog in all vår packning så begav vi oss upp till Maja som väntade på oss. Åh, vad det var härligt att träffa henne igen…

Majsan och jag…

Tröttmössor som vi var begav vi oss ner till oss för att få in vår packning, bädda våra sovplatser och göra oss iordning för natten.
Mamma och jag sov i en bäddsoffa och Marina och Kicki sov på luftmadrasser och så här såg det ut…

Jag och mamma sov bra under natten men mina kära systrar däremot gjorde det inte, stackarna fick skakade tänder och böka runt för att få upp värmen…tillslut slängde dom en stor filt över sig.
På morgonen så var mamma uppe först (varje morgon) och jag kom upp strax efter (inte varje morgon) och när jag kom ut i köket så höll jag på att frysa till is…eller rättare sagt mitt huvud…mitt stackars nakna huvud med sina små fjun, frös. Det var verkligen svinkallt i köket. Mamma och jag satt och huttrade, vi tände lite ljus för att få upp värmen. Jag började gräma mig över att jag varken tagit med mig mössa eller sockor, men då, som en skänk från ovan, vaknar Kicki och vad har hon med sig som hon inte behöver? Jo, en tjock mössa och raggsockor. Snäll som hon var lånade hon ut dessa till sin isbit till lillasyster…tror ni jag var tacksam…värmen spred sig i hela kroppen och jag fick åter färg på kinderna.

som tur var kom värmen in i huset till slut så resten av dagarna var ytterst behagliga.
Självklart var inte allt en dans på rosor…alltid ska det hända något och Marina är självklart den som bidrar med spänning…
När det var dags för middag, dagen efter vår ankomst, så höll vi som bäst på att stöka i köket när Marina plötsligt fastnar i en låda.
- Jag sitter fast, säger hon, varpå Kicki, skadeglada Kicki, börjar skratta läppen av sig. Men hon stegar fram och slår till lådan så att Marina lossnar. Bra, nu kom hon loss tänker vi, allt frid och fröjd…tror vi. Men Marina däremot är inte klar…-kniven sitter fortfarande fast, slänger hon ur sig. -VA!! (säger tre ”fågelholkar”). Jo, Marina fastnade inte bara i lådan utan det fanns en vass kniv där i som bestämde sig för att hälsa på djupt in i ringfingret, Marina däremot ville inte ha ett långvarigt besök av kniven utan drog åt sig handen så kniven lossnade.
Är ni läsare blödiga?? Skiter fullständigt i det…Marina däremot blödde som en stucken gris…inte riktigt, men det blödde ordentligt ändå och hon sprang med papper om fingret, sköljde det och bad om ännu mera papper. Kicki sitter självklart och gapflabbar…hon rår inte över det, hon är bara sån…hehe. Tillslut kommer Marina ut från tvättskrubben och har rätt ont i fingret och lutar sig mot bordet och talar om hur snurrig hon känner sig, hon böjer sig ner mer och mer tills hon står lutad med pannan i bordet. Kicki sitter på en stol bredvid henne som tur är för hux flux så viker sig benen på Marina och hon tuppar av, vit som ett spöke i ansiktet och rullande ögon stora som tefat…äh fy så läskigt det var. Kicki bytte sitt skratt mot gråt när hon upptäckte att Marina inte riktigt ville vakna till liv. Det var hysteriska sekunder som kändes som år, mamma klappade Marina på kinderna i hopp om att hon skulle vakna, vi kastade lite vatten på henne, tryckte ner henne i golvet, då kvicknar hon sakta till och fattar inte varför vi står där som 3 hysteriska hönor och gapar om att hon ska lägga upp benen på en stol m.m. – Vad hände, jag hänger inte med, säger hon likt Kristina Lugn. Då bryter Kicki, mamma och jag ut i ett hysteriskt skratt, vi är så chockade att vi skrattar och gråter på samma gång…sen blev den härliga upplevelsen ett stort samtalsämne under resten av resan…

 Övriga dagar bestod av ”inga måsten”, inga tider att passa, vi slappade, åkte till Borgholm och drev runt på tomma gator, vi åt massor av mat, både hemma i Svarteberga och på trevligt fik, vi spelade kort, vi tittade på film med Maja, vi promenerade runt slottsruinen, vi pratade, vi skrattade…så härligt vi hade.

Vi ”trappade” ner…

Spelade kort…

Slappade med en god bok, tidning eller film…

solade…

Försåg oss med god mat…

Just ja…diska fick vi också göra…

Utforskade…